Drygt femti år har gått sen pappa dog
och jag är sedan länge mycket äldre
än han fick bli. Jag ville länge hellre
att han fått leva, men han hade nog fått nog.

Att leva hade inte varit lätt
för honom nu på tjugohundratalet.
Han hade tyckt det mesta vara galet
och konstigt på de allra flesta sätt.

Han satt i sängen sin på sjukhussalen
och spelte på sin gula violin,
när jag besökte honom sista gången.

Snart var han fri, men jag var ännu fången.
Sonetten färgas av melankolin.
Min pappa dog i dag igen i sången.