jorden slinker oss förbi
ur sin rytm
tvärtemot illusionen
om numrerade dagar och år.
vad vi ofta har misstänkt
är att konstellationerna
är ett nålstick i en pappersgardin -
som studiebesöken
vi gjorde till gymnastiksalen
i grundskolan.
en guppande svart ballong
sög upp tidslinan allt kortare
och inifrån den kunde vi se
att det måste vara fantastiskt
- en annan sorts plats -
eftersom de utsökta förrätterna
var märkta för aaahh och ooohh.
vi stirrade in i pappersavgrunden
och försökte räkna miljarderna
av fluorescerande ljusglimtar.
och det är det som lurar oss
när vi märker att jorden
ryckte lite åt väster just då.
vi tittar upp
för att mäta förskjutningen
och upptäcker att stjärnorna
är målade och fixerade
exakt där de är
och den enda mätaren, vår entropi,
har redan återhämtat sig.
jag kan inte lägga ifrån mig det
när jag ute och reser.
natthimlen håller inte
sin stadiga hand på mig.
dessa nätter
då det har regnat
så är jag insvept
i den där svarta pappersgardinen,
insvept mörkt och känsligt.
jag känner igen det välbekanta rycket
och rider på det som en våg.
glad att stjärnorna inte är ute efter
att blinka åt våra skämt.
jag lägger handflatorna mot näsan
och andas in våt luft.
det är min plats, som luktar hemma.
det är min plats
i denna pappersvärld.