Med finmaskigt sandpapper poleras mitt inre.
Vassa kanter och utstickande kvistar syns inte snart.
Vi nöts mot varandra, det skaver och trycker.
Likformighet sargas långsamt fram.
Alla blir runda när havets vågor skapar rörelse i den grå stenmassan.

När alla är lika finns inga kanter att stöta emot.
Hjulet snurrar framåt, cirkeln sluts.