Är jag kerubers brodersväsen, eller
den djävulen som solkar ner mitt bröst?
Var jag den fallnes hand som kallsint fäller
vart litet lik likt lövlien till höst?
Jag skrapar bort var vissnad växt som grodde
kring hammocken min gubbe gungat i
och slått på dem som på det fasta trodde
tills lien min har svingat snabbt förbi.

Vem är jag? Kanske hjälten? Kanske hånet?
Som splitterblixten mellan ljus och natt,
en helig hund som helgat helgerånet
och vacklat mellan vek och halvt besatt.
Var vill jag? Kanske dagen? Kanske döden?
I drömland dömd till allt och ingenting
att snegla uppåt axeln emot bödeln
på knä inför en pendels snabba sving.

Vi vandrar vindansatt längs liars eggar
emellan motpolsbergens topp och topp
där vingkerub som för mot världens väggar
ej vet om det blir fallet eller hopp
som drar oss ner till platten nedanför.
Men kanske är balansen som sig bör;
att samtidigt vid hällens höjd och skreva
i splittrad symbios bestämd att leva.