Under de år som gått sedan de första fallen av covid-19 rapporterades så har världens befolkning tvingats förlika sig med en verklighet där deras liv och vardag drastiskt förändrades tillsynes över en natt. För många var det som att vakna upp i en dystopisk mardröm där inget längre var sig likt. De en gång så familjära gator och torg, övergivna. De en gång livliga samhällen, ödelagda. Överallt så kunde man se "spökstäder" där inte en själ var inom synhåll. Och om man hade tur att få se en annan människa så var det utan någon meningsfull interaktion. För deras ansikten var dolda. Deras ögon höll en frånvarande nästan räddslig blick. Och vem var inte lite rädd? Vem var inte bekymrad över den pågående händelseutvecklingen?

När artikel efter artikel skrev om de stigande dödstalen, den ansträngda intensivvården och företagen som tvingats stänga ner sina verksamheter. Vem drog då inte de värsta av slutsatser? När rädsla styr över ens hjärta och hjärna så är det svårt att kunna tänka rationellt och logiskt. För i en stressfull situation då man upplever sig vara i fara på grund av ett okänt hot så befinner man sig i ett konstant kamp/flykt läge. Det är i detta ångestladdade tunnelseende som det är omöjligt att kunna bearbeta information ur ett holistiskt perspektiv. Och coronavirusets uppkomst utlöste en kollektiv frenesi vilket försatte en stor del av mänskligheten i en massängslighet som späddes på av medias panikpropaganda. Eftersom ingen tidigare hade blivit exponerad för just denna specifika sträng av viruset så existerade inte någon flockimmunitet hos befolkningen. Det var dock uppenbart att covid-19 spreds via nära kontakter så utifrån denna förståelse införde flera nationer restriktioner vilket avsevärt begränsade medborgarnas rörelsefrihet. För majoriteten av befolkningen så spenderades dagarna i delvis eller hel isolering. Bortsett från hur en långvarig solitär tillvaro tär på det mänskliga psyket så är det värt att tillägga att det fanns variationer i hur strikta dessa restriktioner faktiskt var. Att Sverige stod ut från andra länder kom från Folkhälsomyndighetens och regeringens beslut att inte stänga ner samhället utan tillät att förskolor och grundskolor samt flera samhällsviktiga områden fick fortsätta vara öppet. Huruvida man förhåller sig positiv eller negativ inställd till strategin är ens eget val. Men förutom den omfattande omställningen som genomfördes på arbetsplatser och i offentliga miljöer så blottade pandemin något mycket mer intressant tillhörande människans natur.

Det är nog inte fel att påstå att solidariteten som uppvisades i början av pandemin gradvis ersattes av missnöje, missmod och motvilja. På begäran av åtskilliga röster gick världens länder in i en global karantän för att rädda liv samt förhindra att sjukvården inte blev överbelastad. Och för en tid så höll man ut. Man intala sig själv att det var rätt, att det var vad varje god människa borde göra. Det är tills uppgifter började cirkulera om hur en del av våra ledare obekymrat och ogenerat struntade i att följa de restriktioner som man hade utfärdat för allmänheten. Sakta dök bilder och videor upp på fester och sammankomster där ingen höll social distansering. Med vida leenden såg man hur kända profiler roade sig. Hur de dansade sinsemellan utan munskydd mitt under en tid som patienter låg döende på sjukhus. Mitt under en tid då vanligt folk kämpade för att ta sig igenom ett psykologiskt, ekonomiskt och emotionellt helvete. I en tid av förlust då massan blev berövad sin frihet, sitt arbete och i värsta fall sina anhöriga så gav de styrande till råga på allt elände en symbolisk käftsmäll till sina medborgare. Genom sitt skamlösa beteende demonstrerade de en total brist på respekt för den olidliga situation som många människor befann sig i. I sitt flamsiga flås så försökte de ursäkta och bortförklara sitt agerande men hyckleriet var så genomsyrande att det lämnade en bitter smak i munnen. Trots detta nakna exempel av maktmissbruk fortsatte däremot makthavarna och mainstream media att hävda att nedstängning, massvaccinering och vaccinpass var den enda lösningen för att ta sig ur krisen. Även när det framkom källor som hävdade motsatsen. Avsaknaden av en öppen dialog där man sakligt diskuterade alla tänkbara alternativ för att på bästa sätt bevara och beskydda människors liv och hälsa utan att inskränka på mänskliga fri- och rättigheter gav upphov till en våg av uppror då folket sa: nog nu!

Det sägs att det finns två slags människor i den här världen. De som är villiga att dö för sin frihet och de som är villiga att offra sin frihet för att leva. Den frivilliga distanseringen som uppstod i början av pandemin utfördes som en sympatisk gest för de riskgrupper som då behövde skyddas från viruset. Hänsynstagandet var dock inte bara efterfrågat, det var förväntat. De som inte följde restriktionerna blev utskällda för i takt med att pandemin förändrade vårt sätt att leva så skapades också en helt ny samhällsklass. Som med alla sociala strukturer så utgick klassdelningen ifrån hierarkier där individer sattes i kategorin: vaccinerad och ovaccinerad. Dem som var vaccinerad åtnjöt en privilegierad status där de fick återvända till en normal tillvaro, om än med vissa undantag. Dem som var ovaccinerad däremot blev segregerad från övriga befolkningen och senare stigmatiserad. Oavsett om de hade ett val i att vara ovaccinerad eller inte. Vaccinskeptiker eller vaccinmotståndare var den tilltagande etiketten media satte på de ovaccinerade. Man beskyllde de ovaccinerade för att vara oresonliga, själviska och ansvarslösa och urskiljningslöst så föste man ihop vitt skilda grupper i ett och samma belägg. Så varför motsatte sig vissa att bli vaccinerade? Även om skälen varierade från person till person så var huvudskälet relativt simpelt. Man gjorde en egen bedömning och sa: nej tack, jag avstår.

Vad människor däremot motsatte sig var fråntagandet av valfrihet. Vad människor motsatte sig vara verbala och fysiska påhopp. Den skepticism som existerade härrörde inte ur en ovilja att ta sitt ansvar. Skepticismen bestod inte av en inbiten förnekelse av forskningen och vetenskapen. Säkerligen fanns det egocentrister och faktaförnekare som inte brydde sig ett dugg om de hjälpte eller stjälpte situationen. Såna typer har alltid existerat. Men utifrån de auktoritära restriktionerna, demoniseringen av mainstream media och den missvisande rådgivningen så stärktes misstänksamheten hos många istället för att minska den. Det är svårt att tro på budskapet när budbärarna inte underkastar sig sina egna ord. Det får en att undra vad ett mänskligt liv är värt. Coronapandemin tvingade oss ställa den frågan. Pandemin tvingade oss även att överväga hur mycket den individuella friheten ska förhålla sig till kollektivets behov av samspel och trygghet. Från ett filosofiskt perspektiv så är idealet om frihet en av de högsta värden man kan eftersträva. Och ur ett humanistiskt perspektiv så är det livet själv som är det mest dyrbara man bör skydda. Vanligtvis så är värdena sammanflätade och utgör basen i ett civiliserat, demokratiskt samhälle. Covid-19 bröt tyvärr dessa två värden isär och ur denna spricka uppstod en infekterad konflikt som kom att dominera samtalet om pandemin hädanefter. Principiellt så kan man argumentera för eller emot vilket värde som har den högsta ställningen gentemot den andra men att det var makthavarnas avfärdande av värdernas betydelse som tillslut ledde till de nationellt överskridande demonstrationer världen över är det nog få som tvivlar om.

Vad covid-19 demonstrerade är att när en genomgripande kris bryter ut så går samhällets invånare samman för att assistera och trösta varandra. Den gemensamma suck av lättnad som drogs när restriktionerna hävdes i land efter land följdes dock av bittra insikter och tunga hjärtan. Varje individ må ha sin unika upplevelse om hur pandemin påverkade dem men när man samlar alla historier så ekar de av sorg och lidande. Världen må ha återhämtat sig. Människor likaså. Men förändringen har satt sina spår och de dåliga minnena består.