Förändring är oundviklig.
Allt som är kommer aldrig mer att vara.
Precis som drömmen man vaknar ur på morgonen.
Känslan av välbehag dröjer sig kvar i kroppen.
Som smekningen av älskarens hand.
Man vill bara dra täcket om sig och glida tillbaka in i tillflyktens lysande katedraler.
Där själen kan finna tröst och frälsning från världens vanvett och bördor.

Men åh! Att få vila ett tag och se! Se det magnifika i Skapelsen som är jorden och himlen. Stjärnorna och månen. Otaliga galaxer i det oändliga, oändliga universum.

Är vi blott en livsform som av evolutionens kraft fått förmågan att beundra och våndas över vår existens i det tillsynes meningslösa tillstånd som vi kallar liv? Eller är vi själva skapta med avsikt? Med syfte av ett allsmäktigt medvetande som önskar se och lära känna sig själv genom våra individuella och gemensamma upplevelser?

Vågar vi tro att det finns något gott som väntar efter vi har dragit det sista andetaget? Döden väntar trots allt på oss från första början. Likt en skugga från det förgångna följer den oss i nuet och in i framtiden. Där kan ingen tillflykt tas. Varken i kropp eller ande. Mötet är förutbestämt. Vid en busshållplats. Inne på ett sjukhus. Inklämd i en papier-mache skulptur av en stegosaurus i en förort i Barcelona. Oavsett tid och plats så ska vi alla återvända till alltings ursprung.

Men tills dess får vi njuta av en glass iklädda i pyjamas under tiden vi tittar på Netflix vid fredagsmyset.