Allt liv på jorden är bunden till det naturliga kretsloppet. Från den minsta bakterien till den största blåvalen. Men det är inte bara levande ting som följer ett cykliskt mönster, det gör även civilisationer. Historikern Sir John Glubb studerade ett stort antal civilisationer som fötts, blomstrat och sedan gått under, och han kom fram till att det följer en tidslinje på ungefär 250 år. Hans skrift "The Fate of Empires" beskriver civilisationens livscykel, dess uppgång och storhetstid samt dess oundvikliga förfall och undergång. Den västerländska civilisationen såsom vi känner den uppstod i slutet av 1700-talet då västvärlden genomgick en tid av transformering. Man levde i en tid av upplysning då demokratin steg ur antikens aska och viktiga vetenskapliga framsteg gjordes samt den industriella revolutionen började. Det var för drygt 260 år sedan och om civilisationscykeln står rätt så lever vi just nu i den sista fasen, en fas som Glubb kallar för en tid av dekadens som präglas av kulturell, politisk, moralisk och mental förfall. Den sista fasen präglas enligt Glubb av ett flertal tecken däribland ett defensivt tänkande, framtidspessimism, materialism, lättsinne, stor invandring, en svällande välfärdsstat och en försvagning av religion.
Den dekadenta slutfasen gör sig även tydlig genom den folkliga splittringen, det politiska hatet där olika grupperingar bekämpar varandra, samt kvinnors stigande makt i politiken.

Civilisationens livscykel är uppdelad i sex tidsfaser: pionjärstiden, erövringarnas tid, handelns tid, välståndets tid, intellektets tid och dekadensens tid.
Under pionjärstiden så är det en liten nation eller marginaliserat folk som reser sig och expanderar sina gränser, folket är etniskt homogent och är fyllda av energi, mod och aggressivitet. Man experimenterar, improviserar och alla besitter en extrem framåtanda vilket naturligt övergår till erövringarnas tid. Expansionen vidgas och folket erövrar allt större territorium. Gradvis så organiserar man imperiet under ett enat styre och den nya civilisationen vibrerar av självsäkerhet och optimism. Militära traditioner och traditionellt manliga dygder som heder, mod, ära och styrka värderas högst och patriotism samt en djup pliktkänsla är tydligt framträdande hos befolkningen. Sedan kommer handelns tid, de stolta militära värderingarna finns kvar men successivt så blir människor mer intresserade av att tjäna pengar. Välståndet ökar snabbt och handelsmän åskaffar sig en enorm rikedom som de spenderar på att sponsra konst, arkitektur och på sig själva. Det byggs palats och praktfulla gator och torg och infrastrukturen utvecklas i rasande fart. Innovativa affärsidéer startas i hopp om att tjäna privata förmögenheter. De gamla traditionella dygderna står starkt, pojkar uppfostras till att vara maskulina och flickor uppfostras till att vara feminina.

Civilisationen går som på räls och man går in i välståndets tid där pengar är vad man strävar efter och de traditionella dygderna faller gradvis i glömska. De flesta unga män fokuserar på att tjäna pengar och långsamt försvinner pliktkänslan samtidigt som utbildningsväsendet förändras. Man utbildar inte längre män till att bli trogna soldater utan istället utbildas männen till att bli effektiva tjänstemän. Försvarsförmågan är dock tillräckligt stark för att avvärja hot och patriotismen om än mindre finns kvar. Nu befinner sig civilisationen i sin storhetstid och en gyllene tidsålder råder men girigheten växer sig allt starkare och ersätter pliktkänslan som den främsta motivationen. Civilisationen blir allt mer defensiv och man börjar se viljan för att använda styrka och våld som primitiv och omoralisk. Samhället feminiseras och den maskulina republiken ersätts av den feminina demokratin. Den lilla klick som blivit stormrika under handelns tid fortsätter att sponsra kulturen och universitet byggs ut i alla städer. Nu har man nått intellektets tid, den unga generationen skickas till högskolor för att få en kvalitativ utbildning och i förlängningen ett välbetalt jobb. Denna tid präglas av vetenskaplig forskning och intellektuella diskussioner. Debatterna haglar och man pratar om problem istället för att lösa dem. Passivitet ersätter handlingskraft och inom politiken råder handlingsförlamning och kommunikativa motstridigheter.
Den dominerande attityden är att alla konflikter kan lösas med samtal och konkreta handlingar uteblir. Ingen gör längre några uppoffringar för samhällets gemensamma bästa och pliktkänslan är nu helt död. Egoismen har svällt över alla områden och en bred kollektiv narcissism existerar överallt och vi kommer då fram till dekadensens tid där vi är nu. Splittringen mellan könen är total, antagonismen stiger och politiska grupperingar lägger all energi på att försöka förgöra sina ideologiska motståndare. Det är i denna kakofoni av tjafs som människor distraheras från att arbeta för att lösa de överhängande samhällsproblem som leder till civilisationsförfallet.
Känns något av det här bekant?