När hon står där i korsningen
och väntar på min ankomst
står hon med benen i kors
så härligt mycket i kors.

När vi sen går hem till nån
bara för att vi vill
går hon med långa
förväntansfulla steg
i sina höga, sköna stövlar
gjorda av björn eller nåt
bara för att hon gillar det
att jag gillar det.

När hon sitter på mig
bak och fram
med sina fotblad i förstärkt nylon
uppslängda på mitt bröst,
guppar som en världsfrånvänd anka
bara för att det är så skönt
låter mig stirra in
i hennes runda, stora bak
där hela världen ryms
och dit jag kryper in
bara för att det är så skönt
så är det som att kriget får en slags mening.

När vi sen kommer ut på gatan igen
går hon med korta, struttiga steg
bara för att hon inte kan annat
efter att jag har delat henne i två;
( bara för att det var så skönt ),
ja hon ska vara glad
över att kunna stå på sina ben
och gå överhuvudtaget.

När vi skiljs och hon tar fram sin tunga
och låter mig bli kysst
är det som att få en tunna spillolja
hälld över sig.

Och kriget fick vila idag
för hon är någon som lever.

Men ingen behöver flabba för det.