Din tunna kropp

vid tangenterna.

En tyst zebra

att mata

med dina händer.

Den betar blågräs

ur ditt vemod,

vid det djupa,

djupa vattenhålet.

De vita tangenterna

blev svarta,

de svarta

blev vita.

Där finns en strand,

vars sång

jag ville visa dig.

Men mina händer

är en svärm

av surrande insekter –

och du är inte längre

ett barn.