Ett eko av en röst,

ett ansikte som vänder sig om,

ett ansikte som aldrig riktigt

ville visa sig.

Rötterna sjunger ännu

i det förlorades trädgård.

Men ingen minns längre

vad deras sång bar på.

Bergen faller inte,

de stiger.

Trastarna samlas vid våra fötter,

följer oss över fälten,

de växer i våra namn.

Och när vi ropar

är det bergen som svarar,

inte med ord

utan med en tystnad

som redan vet.

De släckta orden

ligger kvar som aska

i sprickorna.

Ingen uttalar dem,

men deras tyngd

är kvar i luften.

Det är de orden

vi andas,

det är de orden

vi bär in i sömnen.