De ord som ännu lever,

de slår rot i mörkret,

de växer i skuggor

där inget ljus når.

De ord som inte dör,

de minns oss mer än vi minns dem,

de för vår tystnad vidare

som en flamma under askan.

De ord som bär krona,

de står i vindens skugga,

de bär törnen,

de bär fågelsång.

De ord som har rot,

de sjunger i jorden,

i den dolda strömmen,

i rötternas svarta munnar.

De tyngda orden,

de faller men lyfts igen,

de är som stenar

vi bär i våra bröst.

Och vi som talar dem —

vi vet inte vilka som tiger,

vi vet inte vilka som väntar

på våra läppar,

på våra andetag,

på vår sista blick.

De ord som ännu lever,

de ord som inte dör,

de ord som bär krona,

de ord som har rot,

de tyngda orden.

De väntar i mörkret,

de reser sig i ljuset,

de är redan här,

de är redan förlorade,

de är redan skrivna

i oss som frågor.