Hör min
bekännelse
till världen 

det är såren
i halsen,
svalda stenar

och
mörkret
längs
ryggraden

Stumma rop
rösten från
underjorden

En
stinkande
svart
andedräkt —
detta ickeliv

Och
gråten
den som aldrig
släpps fram

ur
strupen

Min
eviga
skuld

Dig
som jag
känt
så länge

Jag lovade
att hålla dig
hemlig

Men
ibland
kommer du
så nära

Jag ser
dina ögon
hör ditt
hjärta

Slå

I mig
i mig
och i mig

Så länge
jag väntat
på dagen

Det går att känna
något
något annat
nästan vad som helst

Men
jag känner ingenting
jag känner dig

Slå

I mig
i mig
och i mig

Under tiden
uthärdar jag
föraktar

Människor
även de
jag ännu
inte mött

För att de lever —
och inte lever

Själv lever jag
helt utan övertygelse
ett tomt skal

Det här blir
aldrig
färdigt

Det enda
som återstår

Att leva vidare
en dag
mötas

Kanske är det då
vi ser varandra
för första gången

Du
som någon annan
men också
jag
är
någon annan

Igenting
är
som det verkar

I dig
finns
inget
lyckligt slut