Ingenting
är som det verkar

i mig

det finns inget lyckligt slut
på det här

det är såren i halsen – svalda
              stenar

och mörkret längs ryggraden
det slukade 

              ljuset

stumma rop, bortom alla rop
munnen därnere, rösten
från

              underjorden

en stinkande svart andedräkt – detta
              ickeliv

och
gråten, den som aldrig släpps fram

ur        
              strupen

min    eviga    skuld

dig
som jag känt så länge

jag lovade att hålla dig
              hemlig

men
ibland kommer du så   
              nära

att
jag ser dina ögon, hör ditt
hjärta
             

              slå

i mig, 
i mig och
i mig 

så länge har jag väntat på
              dagen

när det går att känna något
något
              annat

nästan vad som helst
men

jag känner ingenting

jag känner dig

              slå

i mig,
i mig och 
i mig

under tiden uthärdar jag
              föraktar

människor
även de jag ännu inte mött

för att de lever – och inte lever

själv lever jag
men
helt utan övertygelse, ett
              tomt skal

det här blir aldrig
              färdigt

det enda som återstår 
är

att leva vidare och en 
dag
              mötas 

och kanske är det så 
att vi ser varandra för
första
              gången

du är någon annan, men 
jag
är också någon annan

ingenting
är som det verkar

i mig

det finns inget lyckligt slut
på det här