Uppå den tredje stenen, under trappans höjd
där ovan sluter sig i milsvid melankolia
stod jag blek och blodig, led med nacke böjd
inför de hundra ännu till mitt mål, Harmonia.

Inunder fjärde stenen, fjärmad fjärran från
men mitt i trappans klättring över grunden,
förläget låg och liten, som slavpersonans son
förvillad frigjord, dock till basen bunden
hörde jag i frånklang hennes hymner.

Det var den första stenen, som i bakvikt stod
jag balanserat blind uppå för länge,
och fallit mot metallen till förgiftat blod
uppå den andra sten som vägde ton.

Däruppe såg jag gudar födas på de hundrade,
i fruktan för dem, böjd emot min fjättring
jag blödde utav ytan skarp och undrade
hur somligt föddes rakt in i förbättring.

Där, i de röda strimmor som till skymning flyr
jag anade hur stegen var för långa
och sol som föll från ovan, men i miniatyr
var allt min vittrings färd förmått att fånga.

Och molnen drog sig samman, över blylagt berg
och gravgrå himmel lade sig att vaka
uppå den första stenen, under trappans märg
jag tog min stignings last och gick tillbaka.