Jag vet inte vem jag är, min identitet som jag så länge ville förändra är nu förvandlad.
Men i denna så innerligt önskade önskan har jag tappat bort mig själv.
Inte för att den ursprungliga versionen av mig var det sanna originalet.
Ibland vet man bara saker i efterhand.

Jag har slutat måla och poesin släntrar in ibland, som en gammal tjock-tv med strömavbrott.
Fotografier tas, stunder stannar i sinnet, dagarna går, snön faller och smälter.
Vilse.
En ny fas i livet, en bättre och behagligare tid. Stockholm och vår.
Frågeställningen är densamma, hur är det egentligen jag mår?
Åker med isvattnet ut i Nordsjön och bort ifrån allt, det är lättare att stänga av fastän det blir kallt.

Hon ser på mig, hon säger att jag är där jag skall vara: hennes varma bruna ögon påminner mig om att livet är här och nu.
Att det finns så otroligt många möjligheter, att allt kan bli mitt bara jag tar steget ut.
Men jag ser ingenting.

Visioner skymtas tidvis, som tidvattnet, och ger mig bilder på vad som skulle kunna vänta mig längs med vägen.
Jag vill ha allt nu.
Vill landa inuti, allt utanför är bara scensättning för ett liv som inte är mitt.

Mitt. Mitt i en innerlig, plågsam, skör väntan på solens badande sken över mig, över oss.
I det skenet vill jag hitta hem igen, fram till mig själv.
Genom projektioner, normer, genom min egen rädsla, andras förväntan vill jag slå ut.

Jag väntar hängande i vinden, tålmodig som få.