Jag skrev en dikt om dig en gång
när du suttit där på den slitna kökssoffan
i det väldigt lilla köket
med stora händer som aldrig riktigt blivit rena från olja & smuts
Du var min värld, då.
Nu är du inom mig, ändå existerar du inte längre.

Minnet av en dimmig morgon över sjön
den lilla motorbåten som for tyst genom vattnet
vi drog upp kräftburarna tillsammans
du och jag
innan solens vackra uppgång över skogarna, över sjön.

Minnet av din stora, trygga famn som bar in mig om natten
ifrån bilen, när vi färdats långt.
Du brukade borsta mitt hår och spara mina teckningar.
Vi hade ett band.
Ett band som skulle till att bli en snara om min hals om inte din.

Du var min pappa en gång.
Ändå lät du henne skrika, skada mig, såra mig om och om igen.
Du lät henne förstöra oss, en efter en, utan att ingripa.
Du lät henne bestämma vilket djur du skulle skjuta, vilket barn du skulle slå.
Allt, för att du själv är son till destruktivitet.
Jag har önskat så mycket, så mycket.
Men allra mest hade jag önskat att du hade läkt, att du hade valt en annan kvinna,
kanske önskar jag allra mest,
att du aldrig fått barn.

Nu säger du att det är jag som är sjuk
när det är din kvinna som är just det,
likväl din egen mor.
Din kvinnomisshandlare till far.

Det gör så ont att älska någon
som inte älskar sig själv,
som inte kan se till sitt eget bästa,
då inte heller till sina närmstas bästa.

Jag sörjer dig
Jag älskar dig
Jag förlåter dig

för det är vad kärlek är, ifrån ett barns hjärta.
Jag kommer föralltid att vara din dotter,
du kan kalla mig sjuk, du kan kalla mig vad du vill,
men min kärlek kommer alltid att bestå.
Kärlek lyser starkare än hat, det är så det är.
Släpp in ljuset pappa, det är inte för sent.