Befinner mig i en märklig dimma,
en slags koma, ett passivt tillstånd där jag ser - men inte gör.
Ena stunden piskar jag mig själv för att jag lagt mig ner i vila, för att jag inte ser vägen framåt...
... För att jag saknar direktion.
Andra stunden visslar jag i mitt inre, ser fraktioner utav det liv jag ser så tydligt i mina visioner; ljus, lättsamhet, skratt.

Jag glömmer bort så lätt hur långt jag har kommit.
Hur många mål jag uppnått,
hur många gånger jag formats om,
hur upplyst jag blivit.
Glömmer att jag är en människa som inte endast besitter intellekt, men också
emotionell medvetande,
andlighet.
Glömmer att jag nu blivit väckt,
sitter i ett väntrum och har bråttom fram,
men dörren har inte öppnats än
det finns en tid för allt.

Andas!
Mitt hjärta slår så hårt.
Jag känner hur den gröna strålningen tar över mig,
jag vadar fram i den,
ett stoft av grön magi,
av känsla, intuition,
intention,
glöd.
Min tid kommer -
jag har kommit så långt, jag är nästan där.