En tystnad hörs
från likbrandsoten
vilsegångna
fångar noten
tecknar ner den
ger dess epos
eget liv, en myt
ett rep, oss
andra som på gator vandra
tid att knyta fast varandra

Var, till varje
av de brutna
liv som lyssnar i sin vind
mystiskt missad
hädanlämnad
någons sönderskjutna kind
bleknad över gruset dragen
öppnandes en väg, en sång
sjungen på en dämpad färd
genom egen mark, en språngmarsch
mot ett mål en mening lärd
mål som pratar, pratar med oss
lämnat i en annan värld

Kastad på betongens troner
barnryggsäck
vars orgeltoner
från en klang
ur gatsten kommen
skymtar ett par röda skor
fötterna är kvar i skorna
pojken som var tio år
älskade sin stora hund, ja
den som invid honom brändes
flickan gick i samma klass
gillade att rita hästar
var på väg till morfars hus
sköts med varsitt skott i nacken
slängdes på en slumpvald plats

I det svarta stoftet gråter
ensam ängel med en stav
flyger runt bland sprängda hem
det som finns kvar därav
din hund finns där i himlen, Andrij
följ mig dit på vingen, du
kom med mig, ta min hand, Uljana
våldet, det är över nu

Ur sibirbrigadens eld
satt av snabba slag i brand
solen ser sin solkropp fälld
fälld av skriven lag, vars hand
strör i timglas
rinner, minner
talar genom flod av sus
vidgar till
en damm
två ljus.