Så mycket ryms
i ett enda tågfönster:
en hel barndom
och gula fält.

Jag var ett barn.
Jag ville vara ett barn.
Men min syster
lämnades bort.

Därför litar jag inte på någon.

Tåget tog mig ingenstans –
bara till mamma
och sjukhusets låsta dörrar.

Gula fält
av landstingets filtar.

Jag minns inte om jag var tolv,
eller kanske tretton.
Men jag minns tårar
på ett motorhotells kafeteria.

Att vara bortglömd.
Att drömma sig bort.

En övergiven lägenhet,
ett bloss som vibrerade,
i ett ensamt öppet fönster.

Hur ljuset,
till slut dog ut.

Längtan efter pappa.

Jag minns ansikten som kom och gick, få namn att hålla fast.
De ville alltid bryta arm.
De försvann alltid.

Jag minns
lögnerna jag blev berättad,
och lögnerna jag berättade.

Gula fält
på mors kropp.

Flytten hemifrån.
Vid sexton.