Så mycket ryms i ett enda tågfönster
en hel barndom 
och

gula fält

jag var ett barn,
jag ville vara ett barn
men
min syster lämnades bort

det är därför jag inte litar på någon

tåget 
tog mig ingenstans
till
mamma och
låsta dörrar 

gula fält 

av sjukhussängar 

jag minns inte
om jag var tolv, eller kanske tretton

men jag minns
tårar efteråt
på ett motorhotells kafeteria
och

jag minns
att vara bortglömd

dagdrömmar

en övergiven lägenhet
vibrerande bloss
ett ensamt öppet fönster

hur ljuset liksom
en natt tog slut

längtan efter pappa

jag minns
ansikten komma och gå
men
nästan inga namn
hur de alltid ville bryta arm
och
hur de alltid försvann

jag minns
lögnerna

gula fält

flytten hemifrån

vid sexton