Det jag inte kan förstå

kan ringas in i brutal poesi.

Kan svepas bort i cellons vibrerande toner.

Det går att etsa fast,

men endast i de mörkaste av färger.

Det jag inte orkar ta in

kan dränkas i havets svall.

Kan brännas av i direkt solljus

eller bländas bort av tusentals varma själar,

i världens gemensamma publikhav.

Det som är ondare och grymmare än allt

kan bara utrotas och bäras

när det delas och ses, av många.

Men det kan fås ur balans

av tusentals solrosor.

Strödda över utbrända pansarvagnar.

Bombade hus, kvarlämnade väskor,

gravar och barnskor i lera.  

Allt det jag inte kan sätta ord på

finns likväl.

Även i Yemen, Sudan, Tigray, Syrien

och Afghanistan.

Många barnskor i lera.

Fler än jag kan bära,

själv.