Jag väntar,
och tiden tickar förbi.

Jag stirrar,
tystad av åsynen.

Jag ser omkring mig,
då soldaterna minutiöst rör sig,
utför varje fruktansvärd, plågsam uppgift.

Jag håller andan,
ett stilleben dröjer kvar i Hans bräckliga, trasiga form.

Jag ryser,
åt varje slag för slag, spikar som drivs djupt genom köttet för att hitta trä.

Jag står,
när Han lyfts upp, en siluett mot himlen, som Han har skapat.

Jag gråter,
när Hans rop ekar djupt i mitt hårda hjärta.

Jag gråter,
när Han ropar 'det är fullbordat!'. Färdigt, till sist, sagt och gjort.

Jag faller ned,
när himlen blir bläcksvart och solen, månen och stjärnorna glömmer att lysa.

Jag knäböjer,
när världarna kolliderar, och tiden tickar iväg; Det som en gång var bundet kan inte längre hålla.

Jag bugar mig,
för en del av mig är nu borttagen, för alltid kvarhållen på Golgata smärtsamma höjd.

Jag gör mig redo,
vid korsets fot, för att börja min resa hem.