Wittgenstein dansar på det outsägligas rand, hans djup kommer av att han just är det, djup. Djupare än så är mycket svårt att komma. Det subtila har visserligen oändliga nivåer men skillnaden mellan det väldigt mycket förfinade och det lite-mer-än-så förfinade är inte stor, i alla fall inte för den mänskliga perceptionen.

Han för tillbaka tänkandet till språket, han för ihop rationalismen med empirismen, alla observerade fakta eller resonemang är i grunden inget annat än ett uttalande, även om inget språk i tal eller i tanken uttalats så är det ändock en förekomst i perceptionen (perceptionens "utsaga"), detta lägger även intuitioner och känningar inom ramen för utsägbara objekt.

Filosofin förefaller för mig som en dåres verksamhet, där tänkaren letar efter vägen ut från konceptuella knutar genom att tillskansa sig nya koncept, med nya knutar. Wittgenstein hade rätt i att filosofins uppgift, och om jag får tillägga hela livets uppgift, är att upplösa sig själv. Allt upplöses tillslut, allt förtvinar så småningom, detta gäller även för filosofin och dess till synes orubbliga sanningar. Vi måste acceptera detta och låta livet utveckla oss, alltid söka oss mot det outsägliga, det mystika och förvirrande mörka, med fackla och ljus skall vi finna hem igen.
Hem till tingens källa, vart annars?

Vad är då denna källa? Det är det fullständigt outsägbara. Det som allt, efter grundligaste analys, ständigt stannar upp vid, där gränserna för vårt tänkande tar slut och vi skärrar våra sinnen vid tanken att bryta upp logikens titanlagar för att ta oss vidare. Visst finns det mycket att hämta vid denna subtila nivå, mycket som vid upprinning kommer att förändra det grövre. Men dock stannar vi upp när vi så att säga undersöker i det horisontella. Av egen erfarenhet sker detta uppstannande vid skräcken av att behöva överge fasta trosuppfattningar som man så gärna näst intill desperat försöker lappa ihop med resten av ens upplevelser. "Ingenting" kan dock (endast) jämföras med "ingenting", om det outsägliga är outsägligt, så förefaller det naturligt att ingenting kan ställas i kontrast eller annan jämförelse med det.

Men finns då ens det outsägliga? Är det ett ting vi kan rikta våra intentionella sikten mot? Det är här lämpligt att föra fram jämförelsen mellan att finnas och att vara. Att finnas är att upplevas. Närhelst du upplever ett objekt, må så vara ett bord, tanken "Jag är en människa" eller ljudet av din eller andras röster (även upplevelsen att "det andra" är separerade från "mig"), så finns där även en närvaro, i detta ett fokus, som så att säga ger liv åt objektet, gör det mer förfinat i takt med att inspektionen fortskrider. Denna närvaro, måhända att detta endast är en funktion i våra hjärnor, är det outsägliga.

Med detta bakom oss så står det klart att allt vi talar om eller kan resonera runt, runt, runt så länge våra karusellsinnen behagar endast är en förekomst i denna närvaro. Det är när vi rör oss mot närvaron som våra tankar blir "djupare", där de har förmågan att beröra flest människor, då de har sin boning närmare det allmänmänskliga. De är mer grundade i fakta i den renaste och sannaste formen, faktumet att jag upplever.

Vad jag upplever är högst subjektivt, tingen är alltid öppna för tolkning, inga två människor skulle någonsin ha exakt samma sinnesstämning och åsikt om en sak, de förutsättningar som krävs för detta är till och med för den formidabla vetenskapen fullkomligt omöjliga att skapa. Av denna anledning ser jag vetenskapen som ett enda stort försök att få alla att tycka samma sak, att hålla överens om verklighetens beskaffenhet. Ett ärofyllt försök, minst sagt, men ack så fruktlöst, då denna till en början bryter nya djup till höger och vänster, men till sist stagnerar vid det outsägligas rand. Sedan kommer en slags revolution och kastar omkull hela korthuset, och efter det spenderas ännu en tid av att försöka få alla att tycka likadant så det passar in på denna nya komposition av tecken, som även kallas "upptäckt". Detta tidsfördriv har för det mesta varit fredligt, men man ska akta sig för att säga att denna upptäcktsfärd någon gång kommer att ta slut, att krysset på skattkartan som vi rör oss mot någonsin kommer vara i vårat evinnerliga behåll. Det som inte kan sägas är det som enbart kan varas, inte upplevas utan uppleva.
Det outsägliga är Varandet i sig.