nu är hon där igen, livs levande
med en lövblåsare ur varje por

virvlar löften omkring sig igen
efter jag länge trott de multnat

där står hon, javisst,
för det är verkligen hon

för det måste bara vara så
det är hon som står för vinden

jag måste hålla kvar ’na så 
för det viskar virvelvinden

så länge löven aldrig landar
finns det alltid hopp om återlåtning

ett nytt försök för de gröna dar
nu när hon igen är där


ingenting kan stillna sig
när kroken funnit sitt Objekt

Öppnar munnen som en fågelunge
borde skrika
men ber 
om mat
i tystnad.