(Gode Gud, hjälp mig veta vad jag håller på med.) 

Jag rotas djupare ner
i min egna upplevelse, 
självständighet kostar ensamhet och osäkerhet, 
som också blir en möjlighet.

Är det skuld över vad jag tror jag är
som motbjuder mig till självuttryck?

Är det en bön om ett manus från dig,
från någon,
som har lett mig till det här?

Hur har jag blivit konstruerad?
Vem har byggt denna torftiga grabb?
Som sitter på ensamma kammaren med hjärtat fyllt av ett kontinuerligt skall,
ett skall av "du skall!".

Nej, detta håller inte, inga mer smärtstillande hoppfullheter. 
Om du visat mig något är det att skapelsen är i ständig fortlöpning
och jag får delta, jag FÅR det, med eller utan någons tillstånd.

Evinnerliga sorg, bakom gycklarens kostymer. 
Fungerar om man ständigt byter hov, men när bandet upprättats så landar inte spegeln lika bra efter set på set av 
"Showtime Nilsson". 

Jag har stått på scen, och handgemängens hagelskur,
det gnistrande ögondaggets väta
har packat is över min vårflods sorg.

Låt mig nu få smälta detta lögnens islock
och äntligen få gråta fram mitt själv
så du också kan få dricka, ni alla ska få dricka!

För här rinner det för fullt, 
här är tidens tempo aldrig tyst,
här byggs det myrar mitt i öknen.

Är du här för mig när solen drunknar
och vi bara har en bubbla kvar?

Kan jag få något andetag av dig ibland
så ska du se att jag kan tömma stilla havet 
och enbart ge dig stillhet kvar.