I.

Tusen lättnads stunder, du gett mig
tusen träd planterade i lunden,
av vår gemensamma skog —
gödslar med benmjöl av barnen som dog.

Man får hålla en vän i handen mot Hades,
treva sig fram, känna på det som sades.
När fingrarnas toppar får kropparnas knoppar
att blomma och blöda sitt ljus.

Så tag nu din sjal, och beskåda dess mönster,
är bladnerv, mycel, inte nedsmutsat fönster.
Dukar på rad, kalibreringsparad,
blir ett hudlager när man sett klart.

II.

I min roll står jag stolt, som kanalbyggarkalle
bland slussar och spadtag och ekande skallen
av tullmän som sparkas på omedelbar
verkan och kvar står du, vattnet och jag.

Men vi möts väl i Motala? sa du till mig,
ja då simmar jag fjäril över Vättern till dig.
Kanalbyggarkalle behöver ej längre en borg
för att stilla sin sorg.

Och sen dränker vi hela Sörmland med vatten!
I en kutter står Broberg och lyfter på hatten.
Allting slår ut till sin sanna natur
när ögonens väta har brakat sin skur.

Nu flyter vi igenom natten,
med viskvåta läppar förtäljer vi skatten.
Två darrande kroppar plockar fram sina skrin
och vrider på låsen med fasa och flin.

Det som visas är bättre än silver och guld,
det är bubblor av syre och avskriven skuld.
När sovrummets väggar agerar akvarium
flyter vi tyst i ett omhuldat lugn.

Vakna och skådandes, otvunget öga
bland nakenhet som man får lov att förkovra sig i.
Ingenting går väl upp mot det här?
kved pojken till flickan och vad hon blev kär.


I.i.
Tusen lättnads stunder, du gett mig
tusen träd planterade i lunden,
av vår gemensamma skog —
gödslar med benmjöl av barnen som dog.