Nya Testamentet berättar att en dog för alla. En gång för alla. Bildlikt talat hade krukmakaren bara ett kärl som han var helt nöjd med. Alla de andra var misslyckade och låg som oformliga lerklumpar överallt i hans krukmakarverkstad. Men som han älskade dem! Han kunde bara inte förmå sig att kassera dem. Hur gärna ville han inte att de alla skulle bli lika fantastiska som det fullkomliga. Det fanns bara en sak att göra. Att satsa allt på ett sista, riskfyllt mästerverk. Något som ingen mästare och ingen metod tidigare lyckats med. Han tog det perfekta kärlet, knycklade ihop det, gjorde det avsiktligt lika värdelöst som alla de andra och knådade sedan in det och alla de andra klumparna i ett enda gigantiskt kärl. Ingen av klumparna klagade. Hur skulle de kunna göra det? De var nu helt inknådade i en enda organisk kropp. Det gick inte att se någon gräns mellan den ene och de andra. Det blev perfekt!
I Guds verklighet räcker det med att han älskar. För den kärleken övervinner allt.
Guds Son blev allt för alla.