Nära nattens nästen
red jag silverbesten
över Karons flod,
på förråddas fält
mitt i gråt och svält
blödde jag mitt blod.
Höll jag jaktens barn
i mitt mittens garn
att få falla ner
dit, där intet ser.

Trettiofyra steg på vägen
mot en gammal samvetssägen
ingen nånsin läst,
har jag jagat sagans
Mammonvers, och agans
skamkänsla har jäst.
Ja, jag ville sprängas
slås i lås och hängas
framför folk och fä
tvingad ned på knä.

Men det var en stund,
kronans form är rund,
rundad liksom jorden,
fattiga får falla,
slås i flås och galla,
och fattigast är orden.

Fattiga är ord jag rättat,
fattiga vad de berättat
om min fattigdom.
Hellre fälla folk i flykten,
rättare att rida rykten
om en rikedom.