Den sista solen steg ur eld i Öster
att väva skenportalen över Västan
och nu går nästa nattetiden nästan
igenom världskulissens sorl av röster.

Nu möts ur moln en höst av alla höstar
där tydligt tornar tomhet, vi som gästar
ser fridens front från förr, och freden frestar
att böja fot till bot, där trygghet tröstar.

Vårt väsen viker inte under diset
som solkar halvfri sinnesvärld från öst
och röjer nöden, hotar glödens öden.

Är frihetsfridens främlingskänsla priset
som rycker styckens kött från fridfullt bröst
är skammens skära näringsgift för döden.