Jag tror ej på födsel, som främlingen hit
jag nödgats att samla mig bit för bit
från nånstans jag glömt att jag vandrat.
Av dämning och lämning förvandlat.

Det är ett mysterium - men allt förljuget -
som talats och tolkats i glömskan,
ur tusende tungor och tro utsmuget
ur hoppet, och hatet, och önskan.
Här är jag, förfallen, och allt jag vart
egentligen dolt i ett svalg av svart.

Men dummer, du satt på en mattad tron
och byggde ur stadga en stad av bon
som svajar på utgrävda grunder.
Själv går jag på avbön, den trasiga skon,
som bryts ner av grus över söderbron
som leder längs lummiga lunder.