aldrig har jag någonsin
skrivit en dikt
om vår påhittade kärlek.
nej, därom har jag
varit verklighetstrogen.
men jag kan säga
att jag ibland har förvägrat dig
på otillräckliga grunder
bara för att sedan ångra det.
eller när du inte låter dig sova
för att vår kärlek
påstås vara en lögn.
bara för att tacka taket
att jag äntligen gick, den gången.
jag berättade därom
när du inte visste det
och du har inte
kommit ihåg det sedan dess.
våra händer väckte oss
blinda efter midnatt
och lätt ledde vägen fram
för två lika vilsna som vi.
det har varit så många
sätt varpå att säga:
nej, okej.
okej, vad sa jag, okej?
vänta, hej, sa jag!
strunt i det.
jag ska lära dig mönstret,
så jag behöver inte göra linjer
om vår s k påhittade kärlek
för alla att se på.
precis så.
du kommer att se det.
mönsterbilden!
det har aldrig
varit dåligt mellan oss,
sedan vi lärde oss det
under dukar och ramar
upphängda
över våra tidvattens tunna lakan,
över våra tidvattens tunna kunskap.
där står vi -
hopvikta och indragna, men fria
under verklighetens stora vågor.
vågor som sköljer bort
resterna av all vår rädsla
som vi hade trampat ned
under våra fötter.