Jag rusade runt och letade. Var var han någonstans? Paniken växte. Rösten blev gäll och skar genom luften när jag skrek. Det där enorma dunkadet i bröstet. Det som gör att det svartnar för ögonen. Jag sprang. Letade. Skrek. Till slut blev jag hes. Tårarna vällde upp.

Det hade bara gått några sekunder. Då när våra händer skiljdes från varandra. Hans lilla mjuka hand gled ur min. Då tänkte jag inte på det. Nu var det som om saknaden efter hans hand blev fysisk. Jag visste hur varje litet finger skulle kännas. Hur han klämde till min hand och hur jag klämde tillbaka. Nu var handen borta. Det gick så fort, så fort. Jag fingrade på mobilen. Skulle man ringa polisen? Det var ju bara några minuter sedan han försvunnit. Förtvivlan steg och hela hans lilla liv spolades förbi framför mig.

Så kom han fram. I sakta mak. Ganska nöjd och belåten, men med något oroligt i blicken. Jag tog tag i honom. Nu var jag rasande. Frågade det vanliga var har du varit, mamma blev orolig. Han tittade på mig med sina bruna silkesögon. Sina kloka ärliga barnaögon.

-Jag har varit ute på vägen, mamma. Det var dumt gjort.