Alla spår har bleknat nu. De röda märkena på min axel, där hon bet, stegrade och bet. De blev blå, sen gröna, till sist var de gula skuggor på min hud. Som jag vårdade dem, smekte huden där med fingertopparna. Nu finns där bara vanlig hud igen. Jag blundade när jag slängde hennes tandborste och resten av chokladen som vi åt. Allt är en fälla. Hon ligger med någon annan nu. Jag tänker på det och egentligen gör det precis ingenting. Men sen tänker jag på henne, hand i hand, med någon som inte är jag, och så föreställer jag mig att hon ler rakt in i någon annan. Och så tänker jag på att hon kanske är lättad nu när det är över, glad att beslutet togs, nöjd med att vara på väg igen. Då kommer tårarna och sen går det inte att sluta. Och huden som är vanlig hud den längtar, den förstår inte. Huden begär precis som innan. Den hungrar, bara efter henne. Bara efter henne.