Mitt turkosa bo sväller
i hemligheternas rum
inget är självskrivet
utan pö om pö finner
motsatserna sina fäder

ur minnets välvda valv
väller doriska kolonner
fram som en målning
doftande av oceanvindar

till min tabula rasa
förväntades andra
bidra annars risken
att översköljas av
det förgångna

vars svarta streck
skulle överskugga
livets mjuka pastell
och själens dunbolster

på varseblivandets väg
spricker det bistra upp

en hand löper genom
världsdamens lockar

att få leva det förtätade
ögonblick då allt
livaktigt initierats

i det innersta inre
av ursprungets frö