hon vänder sig om

på flykt undan eldregnet
dras hon tillbaka
inre krafter sliter i märgen

våldets vardag
kan aldrig skrämma
som ett oskrivet kapitel

hon stelnar i en grimasch
villrådigheten svider
varför kämpa mot sitt öde
rädda det egna skinnet
hur fegt är inte det
förmätet och högfärdigt

som en tragisk symbol
står hon där än i vår tid
en saltstod
ett tyst offer för ursinnigt våld

som ett glödande pimpstensregn ur skyn
förtär makten varje vacker blomma
nertrampade och skändade
framkallar de endast en vanmäktig suck