Jag önskar ibland
att jag inte hade
så mycket “på hjärtat”
Att jag inte tänkte så mycket
så att du tänker så om mig.

Men då skulle alla tankar inte bli stoft
Inga texter skulle finnas i cyberrymden
Sväva i atmosfären som Apollo 13
Inga skulle veta hur högt jag tänker
om dig, att stjärnorna viskar om
drömmar du sparar i ditt molntäcke
i mobilen.

Jag önskade att jag precis som du säger,
Inte:“snappade upp allt”
Att jag liksom inte kryper in i detaljer,
så att detaljerna äter upp mig
Och varje detaljs atomer
Och varje embryon till en känsla
slukade mig och varje nanoteknik ...

Åh suck, gud vad jag önskade det!

Men då
hade den här sidan av Mig
inte funnits i mig
Och inga ord fötts eller
sett dagens ljus i mina skor.

Tro mig.
Jag önskar också att jag inte hade “känslor för ett helt regemente”
Och att jag ibland lät mina tankar
svälta ihjäl!
Gav dem näringsbrist
att inte elda med risk för gräsbränder
Som endast kan släckas med
flygplan och helikoptrar med
vattenbomber i sikte!

Att en drönare kunde komma
som en brevduva till dig
När du behöver min vattenplaning
Mitt fostervatten
Alla mina tankars födelsebevis
på livfullhet och im-puls-i-vi-tet

PS.

Vänligen hitta mig i alla
mina grubblerier och
tankekartor!
Jag lovar. Jag ska försöka
rita upp dem. En vacker dag.
Ge dig och ditt hjärta ett
lokalsinne i min världsbild.

Alla dom här texterna
som är små embryons
som helt plötsligt
ska klara sig helt på egen hand
i stora vida världen!
Segla på fostervatten.
Paddla som på SUP-brädor
till dina öar.
Jag släpper i er i känslohavet
Som flaskpost till min
hittills okända lover
Där vid klipporna.

Lova, spill din tid på mig
Lova, spill lite tid
på att hitta avsändaren.
Den som skriver till dig!