Lossa rummet
när du går igenom det.
En blick
snörar upp din rygg,
inte slarvig
utan bara medveten
om dig själv,
okänd och ensam
av din bara brist.
Känner ingenting
av stöd bakom dig
trots alla förnimmelser
av din vakna gungstol
och dess knarrande.
Vad du så noga
bestämmer dig för
sparar endast
återstående ersättning.
Rummet avlägsnat,
ömt, på din rygg.