Hejsan alla poeter , det tog ett tag innan jag hittade fortsättningen på denna Novell. Läs gärna tack.


Hur tänker ni och även Markku som är med oss nu.

Jag tycker att vi sätter oss i köket och gör en karta på källaren och dess gångar eller vad det nu är därnere i underjorden.
Ingen får absolut gå dit ner ensam, hör ni det!
-Ja sa alla i korus. Jag har ett stort ritblock på mitt kontor. jag hämtar det så sätter vi igång sen sa Kari.

Nu satt vi runt köksbordet allihopa, Pelle, Matti, Monika, Kari, Markku och jag ( Mirja). Esmeralda låg inne på sitt rum.

Alla började prata och det blev ett kackel så Kari slog i bordet med näven. Nu måste vi koncentrera oss allihop. Slå ihop våra kloka huvuden. Jag vet hur det ser ut någorlunda därnere, vi måste ta det försiktigt och tänka logiskt, okej sa Kari och tittade på oss.
Visst sa vi, vi förstår.

Till slut va kartan klar och alla hade fått en uppgift, vi skulle gå två och två så vi inte gick vilse. Va spännande tänkte jag för mig själv. Nu kommer vi ett steg närmare denna ”mystiska gåta” . Jag måste skriva en bok om denna händelse klack det till i mitt huvud plötsligt.
-Hallå där Mia? Vart försvann du, nu igen? sa Kari och log det förföriska leendet jag inte kunde motstå.

-Till mitt eget paradis. Kom nu sa jag och tog hans hand för visst skulle vi gå ihop. Dem andra har redan försvunnit runt hörnet ser jag. Tänk att äntligen få svar på vad som hänt därnere i underjorden, om det finns någon kvinna som heter Miranda och är min dubbelgångare.

Tankarna for i väg åt alla håll medans jag försiktigt tog ett steg ner till underjorden när jag hörde någon skrika på hjälp. Jag kom fram till en person som låg på golvet i en stor blodpöl.

Nu kom Kari fram bakom mig och sa tyst åt mig att gå undan så han kunde undersöka om personen var vid liv så vi kunde hjälpa henne/ honom för det va svårt att se om det var en kvinna eller en man.

Kari undersökte personen och sen skakade han på huvudet. Nu såg jag att det va en man och plötsligt stelnade jag till och skrek till av förskräckelse, neej nej sa jag, det kan inte vara sant. Det är han från min dröm, nu känner jag igen tatueringen på hans handled, det är en örn sa jag.
-Gå och sätt dig där borta och luta dig mot väggen, ser du stolen som är infälld mot väggen, dra ut den Mia sa Kari.

Jag pustade ut och tog fram min vattenflaska som jag hade i ryggsäcken, tur jag tog med den.
Nu rusade alla fram från olika håll för dem hade hört skriket, det var Markku som skrek på hjälp. Vad har hänt sa Matti som satte sig intill mig på huk? Hur mår du?

-Det va han jag såg i min dröm en natt. Då måste Miranda vara här i någon gömma eller i något rum. Jag tog mig upp från stolen för att se om det fanns något krypin eller ett märke som Miranda lämnat efter sig i all hast. Nu stirrade alla på mig med en konstig blick och utbrast: Har du varit här förr Mia ? Det är precis som du levt i en tidigare värld av andar och demoner sa Pelle.

Det kan man tro sa jag och tryckte nu in en tegelsten som stod ut i väggen intill mig och ”plonk” sa det så öppnades en dörr inåt och vi alla stirrade på det makabra fyndet.
Sesam öppna dig sa Kari och log, du är fantastisk Mia. Hon har hittat svaret på gåtan sen klev vi alla in i detta rum som var ett litet kyffe med en madrass och en lampa som sätt sina bästa dagar. Men var sjutton befann sig Miranda??
Vi måste gå ut härifrån sa Kari, hon finns inte härinne. Jag måste tänka, det är möjligt att det finns en gång som leder ut från underjorden. Det är den vi måste hitta . .
Fortsättning följer . .