Så var jag åter på väg hem.
När jag satt där på den brummande lokalbussen slog det mig att vanans makt verkade styra våra liv. Inte minst mitt eget. Min tillvaro hade alltid varit ett pendlande mellan två ytterligheter. Dels mina äventyrliga expeditioner ut i världen, dels dessa hemresor mot de lugna perioderna.
Ännu hade inte rusningstrafiken kommit igång och bussen var knappt halvfull. Passagerarskaran var en blandning av skolungdomar, pensionärer och en del medelålders personer med matkassar.
Samtliga dessa kategorier var bra exempel på hur vanan hade en förmåga att dominera oss. De flesta människor levde efter fasta mallar. Kanske fann de en trygghet i att följa rutiner. Variationer i vardagen undveks så långt det var möjligt. Bara en absolut nödvändighet kunde få folk att byta bostad eller arbetsplats. Till och med de sociala relationerna var statiska. Och de stora högtiderna byggde ju alla på att upprepa traditioner.
Alltsammans grundade sig möjligen på evolutionen. På den tiden som vi höll till i naturen var det ofta farligt att experimentera för mycket. De individer som förlitade sig på säkra vanor överlevde i större utsträckning än andra och förde sina gener vidare. Instinkten att uppföra sig på ett beprövat sätt gick därmed i arv.
Mina funderingar avbröts av att bussen bromsade in vid hållplatsen där jag skulle kliva av. Platsen var mycket välbekant för mig så jag hade inga problem med att hitta i geografin. Lite svårare verkade det vara för herren som lämnade fordonet samtidigt med mig. Villrådigt såg han sig omkring.
- Är det här vägen till kyrkan? frågade han en aning stressigt.
Vi hade båda korsat huvudleden och stod vid mynningen till en anslutande väg.
- Stämmer bra det, upplyste jag. Det är bara att fortsätta rakt in. Kyrkan syns från körbanan. Går inte att missa.
- Ska ni själv dit?
- Nej. Jag ska passera förbi.
Mannen tackade och skyndade vidare. Jag följde honom i spåren men i ett mer normalt promenadtempo. Det kändes bra att få sträcka på benen. Nackdelen med att komma hem var stillasittandet. Så många tillfällen för motion brukade det ju inte bli.
Kyrkan dök snart upp på min högra sida. Främlingen från bussen syntes dock inte till. Jag vek inte av för att leta efter honom utan höll mig till den planerade rutten.
Min vandring slingrade sig nu genom ett ståtligt skogslandskap. Efter några minuter nådde jag en avtagsväg och slog in på denna. Här stod de välväxta träden ännu närmare och jag kunde känna doften av dem.
Omgivningen förändrades radikalt när jag kom fram till en stor parkeringsplats. Jag sneddade över den asfalterade ytan och stannade vid muren på andra sidan. Bredvid porten satt en lokaltelefon som jag tryckte på. En raspig röst hördes från högtalaren och jag förklarade mitt ärende. Att jag var här för att inställa mig.
Dörren till anstalten öppnades och jag kunde gå den korta biten över gården till centralvakten. Vårdaren där var gammal i yrket och kände igen mig från tidigare sejourer.
- Välkommen hem, önskade han mig.
Och efter alla mina turer var det väl inte fel att kalla stället för hem. Förmodligen var det heller inte sista gången som jag återvände hit. Mina levnadsvanor skulle nog göra att jag i framtiden tvingades inställa mig fler gånger.
Det var väl vanans makt.