Damen där i spegeln var vacker för sin ålder. Inga rynkor syntes i det fyrtioåriga ansiktet och ögonen hade fortfarande förmågan att glittra. Men så var det blåmärkena...
Vera sminkade sig försiktigt och resultatet blev riktigt bra.
- Har vi mera öl? ropade Olof från vardagsrummet.
Skyndsamt begav sig Vera ut i köket och hämtade en ny ölburk. Den tog hon sedan in till sin make i vardagsrummet.
Som vanligt om eftermiddagarna satt Olof i fåtöljen framför TV:n där ännu en fotbollsmatch pågick.
I unga år hade han varit smärt och stilig. Nuförtiden var kinderna plufsiga och magen växte i färdriktningen. Dessutom hade alkoholen kommit in i Olofs liv och förändrat honom. Från att ha varit ett leende charmtroll hade han övergått till ständig bitterhet och utåtagerande.
- Är middagen på gång? gnällde Olof. Jag börjar bli hungrig.
Aptiten var det aldrig något fel på, tänkte Vera.
- Jag ska börja med den nu.
Olof grymtade något ohörbart till svar.
Själv återvände Vera genast till köket. Där hade hon radion på. Fast bara på låg volym för att inte störa TV:n.
Deras hus var gammalt och inte särskilt märkvärdigt. Tomten var däremot desto mer imponerande. Med sin väl tilltagna storlek och sjöläge kunde den inte beskrivas som annat än idyllisk. Speciellt under sommartid då trädgården grönskade. Nu låg den i vinterdvala under ett tunt snölager som dock var stämningsskapande.
Sjön hade frusit och på andra sidan isen reste sig stadens siluett med alla sina upplysta fönster. Veras bästa väninna, Lisa, bodde där. De hade ofta kontakt och Lisa var ett stort stöd i en vardag som på många sätt kändes tung.
Nästa punkt på dagordningen var alltså middagen. Måltiden var något som Vera bävade för. Då skulle Olof dricka mera alkohol. Intaget skulle fortsätta även efter att de ätit och förstärka hans aggressivitet. Minsta lilla småsak som irriterade honom kunde leda till våld, och nya blåmärken...
Plötsligt bestämde sig Vera. Så här kunde hon inte ha det längre.
Hennes steg var bestämda och blicken fokuserad när hon lämnade köket. Utan att tveka fortsatte Vera ända ut till hallen. Skorna åkte på, följt av vinterjackan. Därefter ställde hon sig i öppningen till vardagsrummet.
- Jag går nu, sade hon med allvarsam röst.
Hennes make vred på huvudet och gapade förvirrat.
- Va?
- Nu går jag, upprepade Vera. Jag tar vägen över isen till Lisa. Du får klara dig själv. Här vill jag inte bo. Vi måste skiljas.
Efter att ha sagt detta vände Vera på klacken och rörde sig mot ytterdörren.
- Kom tillbaka! skrek Olof. Om du inte kommer hit så slår jag ihjäl dig!
Samtidigt som Vera hörde detta klev hon ut på verandan. Därifrån valde hon att sätta kursen ner mot sjön.
Det dröjde inte länge förrän Olof kom skuttandes med sin tunga kropp. På sitt särpräglade sätt hastade han till stranden och jagade vidare ut på isen.
Hukandes bakom några av trädgårdens vintergröna växter såg Vera sin man försvinna. Helt enligt sin plan tog hon sig nu inomhus igen. Det första hon gjorde där var att lyfta telefonluren och ringa till Lisa.
- Hur är det med dig? frågade väninnan oroligt.
Lisa var fullt insatt i Veras svåra problem. Så hade det varit från första början.
- Jo med mig är allt okej. Men Olof sprang just ut på sjön.
- Gjorde han! utbrast Lisa. Det var inte bra. Värmen och blåsten har gjort att isen är jätte tunn. Den kan brista när som helst. Att ge sig ut där är direkt livsfarligt.
- Jag vet, förklarade Vera. De varnade alldeles nyss på radion för att isarna snart kan gå upp. Och Olof som är så kraftig...
Med kall blick såg hon ut genom fönstret och bort mot den vackra sjön.