Det här är det tystaste
som staden någonsin har varit
då jag sjungit till den.
Lyssnar in det
och undrar över det
i min polaroidbild.
Helt vitt och blått,
med gula hörn?
Det fluorescerande fönstret,
som annars alltid blinkar
på avstånd västerut
blinkar inte nu.
Morret av regnet i floden
gnisslar inte ikväll, i natt.
Jag tillägnar denna sång
denna tystaste natt
och dess ensamhet.
Välsignat andrum.
Välsignade utomhus.
Jag går omkring
med min smartfån.
Snurrar runt, surfar runt
och faller på ingen
här omkring.
Det här är det tystaste sätt
varpå staden någonsin
har hållit min hand.
Inte rädd för sig själv,
håller andan,
håller händer.
Inte rädd för att visa
att dess träd grånar och dör,
dess folk ligger ner och dör,
dess flod stiger och sjunker -
och dör.
Det gör ont i halsen
av skrikande, tynande liv.
Min hals gör ont av gråt...
håller andan,
håller händer.