om och om igen
jag ser dammet dansa
runt ringsignalen
som glider bort i ekot
från en solnedgång

mitt i natten fångar jag
ett stjärnfall i hennes ögon
och kosmos har aldrig
varit så hjärtslagsvackert
som här och nu

vi väntar på blå timmen
den som bara känns
när all spänning krackilerat
andetagen i en för nära
sensommaruppgång