Det finns en bespottare,
det finns en underminerare,
en "kritiker" som går på steroider.

Denne säger:
"Jag har varit där,
Jag har sett det.
Det är gammalt.
Jag har förstått det
för länge sedan.
Låt oss ha en nyhet!"

Inom den böljande
kjolen av skuggor och låga
är berget en paradox:
Både gammal och intim vän
av våren och sommaren.

Pojken och pappans huvud
mot berget.
Men pojken är uttråkad
efter att ha sett berget
många gånger tidigare.
Samma historia böljande
otaliga gånger tidigare.
Pojken vill återvända hem
och kasta sig in i sin dator
eller telefon eller bok
eller målning.
Något nytt.

När datorn och telefonen är borta
kommer berget fortfarande att stå -
äldre än dem alla,
men ändå mer i kontakt
med det som alltid är nytt.
Jakten på det nya är sinnet självt,
tråkigt och åldrandes.

Nidingen, undergrävaren,
kan säga om den vises ord:
"Ja, de är gamla.
Vi har alla hört
de orden förut."

Intellektuell förståelse,
intellektets övertygelse -
det har "förstått"
och är en grotta
vari dess mörker
tjocknar och växer.

Intellektet är som en man
som inbillar sig
att han har rest
till exotiska platser,
som föreställer sig
att han har borstat
sig ren och skär
och fortsätter att borsta
med det nya.
Ombildar det nya -
men lämnar aldrig grottan.

Det nya är redan gammalt.