Vaknar upp ur mardrömmar
och ser allas blödande sår.
Där alla är ståtliga och vackra,
men blödande.
Skinande mörkt blod
på blek hud,
dränerat i solen.
Stoft stiger upp för att dricka
från dessa fontäner
och jag var inte säker på
att jag kunde bära dem alla
tillbaka till den fuktiga skuggan.
De skulle bäras uppför,
var och en i sin tur.
De vaknade var och en
av sina egna fall
och pratar nu dumheter,
gör cirklar i sina meningar
för att övertyga mig om
att det inte var ett tecken
när jag bad dem att inte prata.
Som om deras hjärnor
hade stannat eller lossnat.
Var och en stod de upp leende
och profeterade falskt.
Frågar mig nu bara,
var föll jag ifrån,
hur klättrar man tillbaka
till skuggan?
Eller frågar några andra,
vart man ska gå vidare till,
från och med nu?
De kunde inte svara.
Ingen behöver dock bära mig
då jag redan har en bärare.
Bara gå bakom mig
och följa mitt droppande blod
och dess spår.