Himlens valv, lystert klarblå, skiner;
hon lyfter fötternas valv över gräset.

De beträder varsamt skredets åldriga lämningar.
Grönskan skyler övergivna vägar, elskåp, hus;
karosser som legerade skelett sänkta i dikessnår.
Slungat splitter, rostiga cykelramar, krossat glas.
Skärvor av liv.
Glanslösa räler dragna i den malmsvarta jorden
minner om förlidna resor, förlagda i tanken.
Hon går över spruckna sliprar, solvarm gatsten,
över ruinerna av oförlösta drömmar.
Krökta vägmärken, gungor, en gång en lekpark
täckt av växtliv, mull och nedbrutna kroppar.
Stänger av järn skjuter ut från sprucken betong.
En kyrka i spillror; tornet med mantel och kläpp
ett snårigt hem åt blommande brokiga törnen.
I allt överfars hon av längtan att ställa tillrätta;
att vårda det ömma, pryda det ödsliga,
skänka färg åt platsens förstämda ande.

Hon går i mina valv, dunkla, glömda.
Gräver dem andäktigt ut i solen.