alla uppfylls oavvänt
av livet
till ämbar blir vi
snörda av knarrigt virke
släng de heta känslornas rus
i våra blodkärl
och allt förbränneligt
vårt bagage
på vår eldfängda bål
kvarglöm hets och rolöshet
som den sista godisbiten
i våra huvudskålar
och i lungsäckarna
lägg fröjdens många gåvor
skåla så i benets kalk
för det som riktar oss
som tar stöd
mot bröstkorgens spjälor