Ett ekolod går drömmarna förbi,
en kvarvarande viskning
från den tid då längta bort inte bara var min sorti
Och jag önskar att jag hade tårar kvar i ögonvrån
men fönsterhålen in i min själ
låter aldrig något mer vara än en svart form
till skavande fötter och kliande knän

Om det inte smeks upp sjunger det så jävla illa
och om jag sömlös kunnat flyta fram utan att vara underlig;
utan exaltering och förbjudna disiga arr
och det spröda sinnet som längtade bara var en grund för att vara dum
och om varje dag inte var en brytpunkt och vägskäl att komma undan någon annanstans
Så hade nog de värsta demonerna redan tappats bort

Jag har legat av mig,
som någon som är lite väl speciell
och vågar inte se ut genom fler fönster efter ljus från exil
Och ser in i ett fotografi med blekt glans in i mig själv
Om jag så gjorde det eller inte,
är det jaget som konfronterar sig självt,
eller viker det för inkännande mänsklighet ställd till svars?

För en som lätt tappar gnistan betyder hoppet allt,
och kanske blev jag bara blek och skral
av en verklighet berövad på det som jag trodde den skulle ha