Färger som irrat från hjärtat,
drömmar som fallit i glömska,
letar sig in över väggarna.
Gamla andars välkomna sus,
skimrande septemberljus.

Likt barn som i sommaren skingrats,
men som skolklockan ringer till samling,
kommer orden tillbaka till livet.
Jag minns vad allting betytt,
nu, när det börjar på nytt.

Och staden surrar av tusende själar,
som än en gång hälsar varandra
för att invänta natten tillsammans.
Tidens lekande andetag,
eviga eftermiddag.