Vi faller alla genom drömda drömmar
i trädets trygga, trötta släktskapsgrenar
att stumna strax mot stormomslutna stenar
och formas fort i fordomsstrida strömmar.

Vi håller hårdsint hingstens tomma tömmar,
så snart vi över ödefälten skenar
vår lyckta flykt igenom grenar genar
att saktas ner i spindelspunna sömmar.

Men menlöst, mest, mot mötet kuvad kämpar;
när spinner spindelnät sitt eget välvt
och undrar inte längre var, men vem?

Det dör ett vilt i varje väv vi dämpar
och varje väg vi skilt från skälet självt
ska leda ledsamt genom hämmat hem.