Jag kände min litenhet
när min aska spreds för vinden.
I vidderna där mitt stoft blåste i väg
andades också all den storhet
som förevigar livet.

Det var så jag tänkte.

Men innan dess vill jag
se vargens lugna lunk
över stormyren som doftar av skvattram.
Jag vill se storlaxens hopp i forsen där
min barndoms fötter hoppat på stenar.
Jag vill höra myggens surr i tallskogen
och jag vill vila blicken på solnedgången över älven.

Storheten som blandas med min litenhet
blir syret som blandas i blodet.

Jag lever,
jag tänker
och kan se mig själv bli aska,
men också fri,

men också omöjligt att förstå.