Jag står i stormens öga,
i ett tillfälligt lugn,
omringad
av stormens kaos.
Vågar jag andas?
Vågar jag lyssna?
Vågar jag se?

Känner rädslan
krypa
längs ryggraden,
kommer jag överleva
denna gång?

Känner mig liten
och hjälplös,
men skammen
över att ha försatt mig
i det här
hindrar mig
från att skrika på hjälp.

Jag hoppas att ingen ser.
Jag hoppas att ingen hör.

Jag hoppas…

Jag andas…

Jag lever…