För en kort stund utan namn,
där ingen kan kalla dig sin -
en kort stund på ett svalt stensäte
där havet blåser sälta i ditt ansikte;
havet är salt, alltför salt:
all denna ymnighet utan att släcka törst...

...och jag saknar ruinerna på den stranden
där julisolen speglade sig i vattnet
och havet ångade svagt

och under havsytan syntes varken stenar eller sand
bara vitstjälksmöjan flitigt
byggande ett kargt skelett
som ställningar för ett undervattniskt torn

och stjälkarna trängde genom ytan
en passage från botten upp mot himlen
- som för att utmana gudar -
och havsblommornas tinnar
formade vägar mellan vågorna...

...och nu går du genom havet och minns
de djup på vilka vi har grävt;-

och efter tusen stigars vandring
tycks vågorna förstå din essens -
men du är redan på väg bort
och det börjar dugga svagt:
ett sött regn som smälter torn...

Och orden ruggar sina betydelser i regnet
språket likt ett skadat, strandat skrov
på väg att glida ner i otydligheten klyfta
tills bara språkets musikaliska narkos består,
ofullständigt som något ur skissernas museum...

men till detta har vi ännu åtkomst:
det tidlösa, tålmodiga havets temperament,
det magra, ödsliga havets geometri.